saramariasahlen

Fick en fråga hur de va att bli en ung mamma..
Så tänkte ja skulle skriva lite hur de va för mig när ja fick mina småttingar:)

När ja fick pojken så va ja 17 år.
Ja blev gravid när ja gick första året i gymnasiet, o folk hade åsikt om att o inget va posetivt om ja säger så..
De va ett fåtal vänner som fanns kvar hos mig:)
Ja fick höra både de ena o de andra utav människor, unga som gamla:
Jag var för ung, ja skulle aldrig klara de, ja kastar bort min ungdom, ja få aldrig göra sånt som dom i min ålder gör, ja skulle göra abort för barnets bästa, ja skulle bli en dålig mamma.. Detta fick ja höra under nio månaders tid bara för att ja va 17..
De finns faktiskt dom som e 30 år gamla o få barn som dom inte kan ta hand om för att dom knappt kan ta hand om sig själva, men de e ingen som bryr sig om de..
Men ja sket i vad dom sa, för ja visste att ja va redo för att bli mamma, för att kunna ta hand om en liten..
Visst, ja kan inte festa varje helg som mina kompisar, ja kan inte åka utomlands, ja måste ofta ställa in mina planer för att dom bli dåliga lr kanske sover lr ska äta just när man skkulle åkt iväg, men de bryr inte ja mig om.. Hade ja fått spola tillbaka tiden o fått göra ett nytt beslut, så hade ja tatt samma igen..
Ja må vara ung, men mina barn e nått ja aldrig ha ångrat o kommer aldrig göra de heller!

Ja bodde fortf hemma då o ja fick mkt stöd utav min mamma, så hon fanns alltid där för mig:)
Mamma körde in mig sedan när de va dags o 17 okt kl:21.18 -06 kom en fantastisk underbar liten pojk t världen, o den känslan ja fick när dom la han på bröstet va helt jävla underbar.. De va en känsla ja aldrig kännt innan..
Ja kände även då att ja va så stolt över mig själv att ja inte lyssnade på alla andra, utom behöll min lilla knoddel, som föddes t världens vackraste pojke, ja hade aldrig vatt så lycklig innan :)

Som ni flesta redan vet, så e ja ensamstående me honom, men de gå såå bra:)
Men man märkte i början att man särbehandlades utav folk för att man va ung..
Som tex: när ja skulle prata me prästen om dopet..
Vi pratade lite på telefon o hon va hur trevlig som hellst, o vi planerade dopet o så.. Sen skulle ja komma o hämta papprerna o min mamma va med.
När vi kom t prästen så log hon o hälsade så glatt tills hon märkte att de va jag som va sara, inte min mamma.
Hon frågade hur gammal ja va o när ja sa min ålder så blen hon typ otrevlig o frågade ut mig om allt möjligt som hade me mitt liv o göra=/
O när ja fick åka in t barnkliniken i K-na första gången me honom, även då hade ja mamma me mig för ja hade inget körkort så hon körde oss.
O där inne satt läkarn o prata me min mamma om MIN son, o trots att de va ja som satt o ställde frågor o liksom sa att de va min son så tittade han bara på mig o log lite som om ja vore tio år lr nått o sedan fortsatte prata me min mamma, som om ja inte fattade nått av va han sa bara för att ja va ung=/
Bli så trött på sånna människor =/

Men ju äldre han blev sen, desto mer slutade folk att prata o vissa började till o med berömma mig för att dom tyckte att ja klarade av de så bra..
Ja träffade sedan Kim, min nuvarande, när pojken va 6 månader o han blev som en pappa t honom o de känns skönt att ja träffade nån som tog honom t sig, trots att de inte e hans son, så ja ha haft väldigt tur enligt mig:)

Men sen när ja skulle börja plugga igen på gymnasiet så blev allt jobbigare måste ja erkänna..
Ja missade väldigt mkt i skolan för att ja va hemma me pojken när han va sjuk o såhär, o sen hann man inte alltid plugga hemma för att första året va han uppe t kanske elva tolv på kvällarna o jätte tjurig o skrek mkt o så så man hann inte, o när han väl somnade sen så va man tvungen att göra allt man inte hann annars, städa o sånt o sedan blev man helt enkelt för trött för att plugga, lr så somnade man me boken i handen så de va kämpigt..
Så visst, de ha vatt kämpigt många gånger men de skiter ja i, mina barn gå i första hand..
Ja blev gravid me tjejen i samma veva som ja började sista året o fick henne i mars, ja tog studenten i juni så där va ja hemma ett par månader o fick plugga hemifrån..
Ja fick inget slutbetyg utan fick gå ut me ett samlat betygsdokument men de gör inget för mig.. Ett barn gå aldrig i repris, men skolan kan man börja i sen igen om man vill plugga upp sina betyg..

Så en kort sammanfattning:
Att bli en ung förälder, enligt mig, kan vara väldigt jobbigt o man få kämpa mkt, men de e helt värt de:)
Dessa underbara små liv kommer inte i repris..
Visst man kan göra abort o sedan bli gravid igen, men, de livet man tog bort kommer aldrig igen, för nästa gng e de ett helt annat..
Jag ÄLSKAR mina småttingar o ja skulle aldrig få för mig att ändra mina beslut ang dom..
Skulle ja få chanses att få exakt samma barn fast kanske tio år senare, skulle säga nej direkt!
Jag vill vara en ung mamma o jag vill vara ung när mina barn växer upp..

Lite lång svar kanske:P
Men hoppas du fick veta lite om de du ville iaf:)

De e alltid kul när ni ställer frågor, så fortsätt gärna med det så ska ja göra så gott ja kan me att svara:)

Neh, nu ska ja passa på o städa lite nu när lilltjejen sover :)
ha de gott!





Nickolaie ett par minuter gammal:)


Nickolaie en dag gammal:)


Nickolaie en dag gammal:)


Selines första gång i sin pappas famn direkt efter FL:)
O ja jag vet, tröjan e passande;)


Seline en dag gammal:)


Seline ett par timmar gammal:)